Döm om min förvåning...

...när jag traskade upp på vinden i jakt på något bråte, och hittade en gammal kruka med jord i förrådet. Trots att krukan stått bortglömd i ett halvår, utan varken ljus eller vatten, så vet de små pärlhyacintlökarna, att " nu jädrar är det vår, nu sätter vi fart". Hur i hela friden kan de veta det? Jag fattar i ärlighetens namn inte. Men strunt samma, glad blev jag ialla fall. Och nu har krukan fått flyta ut i ljuset på balkongen.