Tacktal

Förr ganska exakt ett år sedan var jag och tittade på restaurangen "2 kockar" för första gången. Då var det mest på kul, "titta är ju gratis" tänkte jag. Men redan efter första besöket började tankarna snurra och mala inombords:hur skulle man kunna ändra så det blev mer jag, vilken mat skulle jag vilja servera, hur skulle det se ut osv. Lika mycket på kul, frågade jag sen mamma Karin om hon ville vara med och starta restaurang. "Är du inte riktigt klok" trodde jag hon skulle säga. Men hon är väl coolare än jag tror och svarade " kanske det" ( fast innerst inne tyckte hon nog inte att jag var riktigt klok ändå). Så hon följde med och tittade och sen började tankarna snurra för henne också. Så här såg det ut då, när mamma Karin var med på besök för första gången.
Färgvalet var betydligt mörkare, och baren var mer som en trälåda. Bastun eller borgen, brukade vi kalla den under renoveringen.

Alla möbler fick vi dock på köpet, och de har vi valt att behålla. Det roliga är att när vi öppnade kommenterade många kunder "vilka snygga möbler ni skaffat" fast det var samma stolar de suttit på i flera år. Kul vad omgivningen har för påverkan på hur man uppfattar saker.
Ungefär såhär ser det ut idag. Även om fotona inte ger bästa bilden av interiören. Mycket ljusare, och med uppmonterat akustik-tak som gör underverk för sorl och slammer, vilket var ett stort problem tidigare.Och borgen är utbytt mot en lättare variant, som känns mer mig.

Ja när man ser det såhär i direkt jämförelse kan man inte låta bli att vara lite stolt över resan vi gjort på ett år. Vilken grej liksom, att ha startat restaurang när man var 23 år. Också slås man av tacksamheten för all hjälp man fått. Först och främst till mamma Karin, som överhuvudtaget gjort det möjligt att förverkliga min dröm. Men även pappa Anders, och Sambon Viktor som lagt åtskilliga timmar på diverse hantverkande. Och bröderna Jonas och Magnus som rycker in både som kökspersonal, hemsidesnickrare, akuthandlare och servitörer när det behövs. Och Johanna såklart, som ryckt in i många, många krisiga situationer. Och faster Marianne som varit en klippa när det gäller bokföring och företagsformer. Och alla andra nära och kära och snälla människor, som inte drar sig för att sträcka ut en hjälpande hand när det behövs.

Jag hoppas ni förstår hur tacksam jag är.

Det här börjar likna ett grammis-vinnar tal, och det var ju inte riktigt meningen. Men jag gör väl som alla grammisvinnare då, och avslutar med ett rungande:

TACK!