Hoho? Vem där?

Titt som tätt stöter jag på människor, som säger " ja det läste jag ju om på bloggen". Människor som jag inte i min vildaste fantasi kunde tro, lade tid och energi på att följa MIN blogg. Man blir liksom lika glad och förvånad varje gång.

Och med tanke på att bloggen närmar sig, hör och häpna, 20 000 besökare måste det ju faktiskt vara en del olika människor i vårt avlånga land som tittar in då och då. Det tråkiga med bloggandet är att det så ofta är en envägskommunikation. Så snälla ni lämna gärna en liten kommentar någon gång ibland. Så jag vet vem ni är...
Om det så bara är :
" Bra där! / Lisa i Malmö"
eller
"nej herregud, jag håller verkligen INTE med! Är du helt koko i huvudet eller? från Nils i Stockholm"
( även om kommentarer av det först nämnda slaget såklart är att föredra)

Var nu inte blyga, ge er till känna där ute!

Kramar fröken elin

Spela inte svårfångad.

Att fånga miljöer på bild är skitsvårt. Mycket lättare ett fota detaljer. Bläddra i vilken inredningstidning som helst så förstår du vad jag menar. Men även om fröken elins spelar svårfångad ( på bild alltså) kommer här lite bilder på hur vi har det i dagslägert

tankar om företagande

Att driva (främst lunch-)restaurang är verkligen ingenting man blir rik på. Ska sanningen fram så har vi inte kunnat plocka ut en enda krona i lön, sen vi öppnade i februari. Men varför jobbar man då halv ihjäl sig och kämpar på med timtals med städning, diskning och pappersarbete varje dag? kanske ni undrar? Jo, man får liksom andra små belöningar. Som igår när vår stamkund Karin var ovanligt nöjd med maten.

fröken elin- Blev ni mätta idag?
Kunden Karin - Oh ja, det var jättegott. Verkligen JÄTTEGOTT.
fröken elin - Men, vad roligt att höra!
Kunden Karin - Ja det var så himmla smarrigt!
fröken elin - Tack så mycket.

Någon minut senare dukar jag av bordet bredvid och frågar mannen i fråga samma sak.
fröken elin- Blev du mätt, eller du vill ha mer mat idag?
Mannen- Nej, det är bra för min del, men det var väldigt gott!
Kunden Karin ( igen!) - Ja det var verkligen SUPERgott idag.

När man märker att kunderna verkligen är nöjda med vår insats, och ingen annan än vi själva kan ta åt sig äran, då känns detlite som att vinna ett hundrameterslopp varje gång.
Och det hela blir nästan ännu bättre av att ingen av oss egentligen har någon kockutbildning. Vi försöker bara laga mat med mycket kärlek och engagemang. Och lyckas vi med det, ja då är det värt att leva snålt ett tag.... ( även om det såklart vore önskvärt med en lön inom inte alltför lång framtid!)

elins "hitte-på-pasta" med kyckling

Dagens lunch var en rätt som jag och Viktor brukar göra hemma då och då. Rätten uppstod när vi tog vad vi hade hemma och slängde ihop. Och vad gott det blev. Sen dess har det blivit lite olika varianter på den, men just den här typen är så god så den fick äran att bli lunch även på restaurangen.

• Hacka en gul lök och en klyfta vitlök fint. Stek mjukt i smör.
• Tillsätt svamp (helst kantareller eller trattkantareller men champinjoner duger också. Vi tog 50/50) och låt steka med en stund. Häll över en skvätt vitt vin ( ca 1 dl)
• Häll så över mjölk, grädde eller cremé fraiche ( beroende på hur nyttig du vill vara) så det blir såsigt. Använder du mycket mjölk så kan det vara bra att reda av med lite mjöl eller maizena.
• Ha sist i hackade soltorkade tomater, och smaka av med salt och peppar. Låt puttra ihop ett slag.

• Gnid in kycklingfiléer med salt, peppar, paprikapulver och rosmarin. Stek i ugnen eller i stekjärn till kycklingen är genomstekt.
  

• Koka spaghetti ( eller valfri pasta) och riv lite parmesan.

Blanda nu den kokta pastan med såsen och lägg upp på tallrik. Toppa med kycklingfilén skivad i tjocka skivor, strö över parmesan och gärna lite färsk rosmarin.

MUMS FILLIBABBA!
(tips: Har man inte trattkantareller, eller vanliga kantareller, som är mer smakrika än vad champinjoner är, kan det vara gott att ha i lite bacon också. )

Tacktal

Förr ganska exakt ett år sedan var jag och tittade på restaurangen "2 kockar" för första gången. Då var det mest på kul, "titta är ju gratis" tänkte jag. Men redan efter första besöket började tankarna snurra och mala inombords:hur skulle man kunna ändra så det blev mer jag, vilken mat skulle jag vilja servera, hur skulle det se ut osv. Lika mycket på kul, frågade jag sen mamma Karin om hon ville vara med och starta restaurang. "Är du inte riktigt klok" trodde jag hon skulle säga. Men hon är väl coolare än jag tror och svarade " kanske det" ( fast innerst inne tyckte hon nog inte att jag var riktigt klok ändå). Så hon följde med och tittade och sen började tankarna snurra för henne också. Så här såg det ut då, när mamma Karin var med på besök för första gången.
Färgvalet var betydligt mörkare, och baren var mer som en trälåda. Bastun eller borgen, brukade vi kalla den under renoveringen.

Alla möbler fick vi dock på köpet, och de har vi valt att behålla. Det roliga är att när vi öppnade kommenterade många kunder "vilka snygga möbler ni skaffat" fast det var samma stolar de suttit på i flera år. Kul vad omgivningen har för påverkan på hur man uppfattar saker.
Ungefär såhär ser det ut idag. Även om fotona inte ger bästa bilden av interiören. Mycket ljusare, och med uppmonterat akustik-tak som gör underverk för sorl och slammer, vilket var ett stort problem tidigare.Och borgen är utbytt mot en lättare variant, som känns mer mig.

Ja när man ser det såhär i direkt jämförelse kan man inte låta bli att vara lite stolt över resan vi gjort på ett år. Vilken grej liksom, att ha startat restaurang när man var 23 år. Också slås man av tacksamheten för all hjälp man fått. Först och främst till mamma Karin, som överhuvudtaget gjort det möjligt att förverkliga min dröm. Men även pappa Anders, och Sambon Viktor som lagt åtskilliga timmar på diverse hantverkande. Och bröderna Jonas och Magnus som rycker in både som kökspersonal, hemsidesnickrare, akuthandlare och servitörer när det behövs. Och Johanna såklart, som ryckt in i många, många krisiga situationer. Och faster Marianne som varit en klippa när det gäller bokföring och företagsformer. Och alla andra nära och kära och snälla människor, som inte drar sig för att sträcka ut en hjälpande hand när det behövs.

Jag hoppas ni förstår hur tacksam jag är.

Det här börjar likna ett grammis-vinnar tal, och det var ju inte riktigt meningen. Men jag gör väl som alla grammisvinnare då, och avslutar med ett rungande:

TACK!

Krya på se' pelle lelle!

På söndagar brukar vi ju söndagsutlfykta, men inte den här helgen. Istället har söndagen innehållit en välbehövd sovmorgon och en ännu mer välbehövd rensning av samtliga garderober. Ut med sommarkläder och in med höstkläder. Slänga och skänka massa lump. Och en liten men lyckad loppisvända såklart.
Så nej något utflyktstips blir det inte idag. Istället vill jag passa på att skicka en hälsning till Pernilla, eller Pelle som hon kallas ibland. Pernilla är förutom vår fantastiskt duktiga anställda, även min granne och en väldigt go vän! Men stackarn har legat med feber och halsont i helgen och har inte kunnat jobba. Så här får du en krya på sig-hälsning och hoppas du kommer på tisdag!
Baka kakor kan också! Som här - Pelles Irish coffée-kaka. Mums!

Söndagsutflykt: Ven & Tuna Krog

Helgens söndagsutflykt gick till Ven. Vi hade fantastisk tur med vädret, och hade en hejdundrande dag. Med båt från Landskrona ut till ön. Väl på ven kan man hyra tandemcyklar (eller vanliga för den delen, om man nu av någon märklig anledning föredrar det).

Också kan man stanna på världens bästa Tuna Krog, som är det mysigaste, snyggaste och mest inbjudande matställe du kan tänka dig. Trevlig personal och toppen mat har de dessutom. Mycket lokala råvaror och mat som ofta är snäll mot miljön. Och massor av grönt på tallriken. Det gillas.
Man kan äta en hel rad med pastarätter, alla på den Lokala Ven-pastan, som både odlas och tillverkas på ön. Här med gräddiga blåmusslor. Eller varför inte en hamburgare med vitlöksbröd, tzatziki och stor fetaostsallad. I bakgrunden syns pasta med pesto och varmrökt lax.
När man ätit sig proppmätt kan man cykla en liten bit till, och rulla ner för kyrkbacken till stranden.
Sen kan man lägga sig på en filt i sanden och skratta med goa vänner till man nästan kissar på sig. Men bara nästan.
Sen är det lagom att cykla tillbaka till hamnen, äta den gudagoda glassen från Vens glassfabrik (Smaken Honung & mandel är ett hett tips) och ta båten hem igen.

Du som är en miljonär....

De flesta av er som läser bloggen vet troligtvis att jag härstammar från den urhärliga lilla byn Röstånga. Det lilla lilla samhället ( runt 900 invånare tror jag) ser kanske inte mycket ut för världen, men det är något speciellt, ja nästan magiskt över hålan. Det liksom bubblar och pyser bland Röstångaborna. Jag tror att det kanske har att göra med att man har den vackraste naturen runt knuten, vilket ger energi och glädje till byborna. Folk tar sig för och gör saker. Dessutom känner alla varandra och såväl gamla som unga träffas på sammankomster och är tjenis med varandra. Ta bara kulturföreningen Akustik ( hemsida här) där jag själv var aktiv något år, som lockat både Timbuktu, Kapten Röd, Kultiration mfl till byn. Eller Eu-projektet Röstånga Tillsammans ( hemsida här) som är en förening där man på RIKTIGT låter byborna vara med och förbättra och utveckla bygden. Också har vi ju idrottsföreningarna RIS och Röstångagymnasterna, och hembygdsföreningen och......


En viktig träffpunkt i byn har länge varit det gamla stationshuset där det varit restaurang i drygt 10 år. Många av er bloggläsare vet säkert även att jag jobbat där i 9 år. Stationshuset har varit en plats öppen för alla, där både turister och bybor är välkomna. Alla åldrar, alla klädstilar, och alla storlekar på plånböcker kan känna sig hemma. Dessutom har Stationen fått agera både Kulturscen och festlokal flera gånger om. Andy, som drivit Stationen i många år beslöt sig för att inte öppna i år. Och gudarna ska veta att jag förstår honom, livet som krögare och egen företagare är minst sagt slitigt. Och efter 10 år har man rätt att få vara lite ledig. Men bland byborna råder ledsna miner över den stängda stationen. Och ingen vill köpa den heller fast den ligger ute till salu HärSedan vi öppnade "fröken elins" skulle jag tro att vi fått frågan ungefär 100 gånger var :
- Kunde ni inte köpt stationen istället?
Och jo, det skulle vi SÅ gärna göra, om vi hade några miljoner över. Ett stationshus kostar nämligen ganska mycket mer att köpa än en affärsrätt på Högaborg i Helsingborg. Och dessutom behöver köket rustas upp en hel del, medans på fröken elins kunde vi bara städa och sen öppna.

Men suget efter Stationshuset finns fortfarande kvar, inte bara för själva restaurangens skull, och den speciella atmosfär som finns där, utan även för byns gemenskap och trevnads skull.
Röstånga behöver Stationshuset.

Så kära du som är en miljonär, kan du inte skänka mamma Karin och mig 2,5 miljoner (1 800 000 för själva fastigheten, 500 000 för renovering av kök, och 200 000 i uppstartningskapital) Så köper vi gladeligen hela kalaset och gör vårt bästa för att skapa en skön plats för Röstångabor och besökare. Gott att äta, gott att vara....

frukost från förr

Varken jag eller Viktor äter frukost hemma om morgnarna. Han äter sin på jobbet, och jag äter på mitt, de dagar det finns tid. Ibland blir det bara ett äpple på stående fot. Egentligen är det SÅ emot mina principer. I egenskap av Kostvetare VET jag ju hur viktigt det är med en ordentlig frulle på morgonen, för att få igång kropp och hjärna. Men men, det finns helt enkelt inte riktigt tid i schemat. Jag råkar ju prioritera 8 timmars sömn ganska högt.
Enda dagen vi båda är hemma på morgonen, är på söndagarna, och då ekar det så tomt i kylen att vi får hålla till godo med vad som går att skrapa fram i skafferiet och komplettera med frallor från konditoriet. Annat var det förr, då kunde vi laga fin-brunch på helgen, med smoothies och pancakes och nymalet kaffe och ..........

Som skit, fast vit

Är man glad för smarriga maränger, men tycker det är lite för mycket att baka tårtan jag nämnde i förr-förra inlägget kan man såklart göra som Pernilla ( vår enda anställda på fröken elins) och göra vanliga portions-maränger med Daim.
Följ receptet till födelsedagstårtan, men istället för att göra två cirklar, kluttar/spritsar man ut ca 15 hundskitsformade maränger och strör över Daim. Grädda precis som tårtbottnarna.