Galenskap och mästerverk

På restaurangen planerar vi alltid lunchmenyn månadsvis. Många rätter är ganska givna. Fläskpannkaka eller äggakaga eller raggmunkar brukar finnas med en gång i månaden. Någon köttgryta och någon stek. Panerad fisk med remouladsås eller stekt sill med potatismos. Men sen vill man ju förnya sig också. Därför har jag en deal med mig själv att vi alltid ska införa tre, eller i alla fall två, nya rätter varje månad. Något som vi aldrig serverat förut.
Oftast sätter jag mig med en mattidning eller en kokbok för att få inspiration. Sen blir det ibland lite tokigt, för där sitter jag med en kokbok och hittar på, men sen när dagen väl kommer då det ska serveras. Ja, då är det ju mamma Karin som ska laga maten ( ja vi har delat upp det så, hon har huvudansvar för varmrätten på dagens). Och då har hon ju liksom ingen aning om vad det är hon håller på med. Så blir det ofta lite stressigt och oroligt i köket under förmiddagen, vi läser recept och jag försöker förklara, och morsan är lite nervös "men hur ska det smaka, och är det rätt konsistens?". Tänk: två kacklande hönor i en hönsgård.

Men sen när klockan närmar sig halv tolv, så brukar det där ändå ordna upp sig, och faktum är, att de dagar när jag hittat på maten, och morsan lagat den ( utan att riktigt ha koll på vad hon gör) det är de dagarna som vi får mest beröm för maten. Som i fredags, när vi serverade svamprisotto med färskostfylld kycklingfilé. Risotton kom från boken ovan "Under Valnötsträdet". En kanonfin och bra bok. Rekommenderas verkligen.

På morgonen sa Karin " men jag har ju aldrig ätit en riktig risotto, än mindre lagat en. Men chip-chop så hade hon swischat ihop en risotto till 60 pers, och det blev succé bland gästerna.

Hon kan hon, morsan!