Fint och lite ledsamt

I mitt grannkvarter finns en stor stor kyrkogård som är jättefin att promenera i. En dag när jag strosade rundor där,fann jag den här lilla gravstenen. Gömd i gräset och utan tillstymmelse till planteringar och blomsterdekorationer. Helt enkelt, och på något sätt så äkta. Så himlans fint, men väldigt sorgligt också. Jag var tvungen att snyfta lite grand för mig själv, en tår för den okända sonen, som fick ett alldeles för kort liv.