Att driva (främst lunch-)restaurang är verkligen ingenting man blir rik på. Ska sanningen fram så har vi inte kunnat plocka ut en enda krona i lön, sen vi öppnade i februari. Men varför jobbar man då halv ihjäl sig och kämpar på med timtals med städning, diskning och pappersarbete varje dag? kanske ni undrar? Jo, man får liksom andra små belöningar. Som igår när vår stamkund Karin var ovanligt nöjd med maten.
fröken elin- Blev ni mätta idag?
Kunden Karin - Oh ja, det var jättegott. Verkligen JÄTTEGOTT.
fröken elin - Men, vad roligt att höra!
Kunden Karin - Ja det var så himmla smarrigt!
fröken elin - Tack så mycket.
Någon minut senare dukar jag av bordet bredvid och frågar mannen i fråga samma sak.
fröken elin- Blev du mätt, eller du vill ha mer mat idag?
Mannen- Nej, det är bra för min del, men det var väldigt gott!
Kunden Karin ( igen!) - Ja det var verkligen SUPERgott idag.
När man märker att kunderna verkligen är nöjda med vår insats, och ingen annan än vi själva kan ta åt sig äran, då känns detlite som att vinna ett hundrameterslopp varje gång.
Och det hela blir nästan ännu bättre av att ingen av oss egentligen har någon kockutbildning. Vi försöker bara laga mat med mycket kärlek och engagemang. Och lyckas vi med det, ja då är det värt att leva snålt ett tag.... ( även om det såklart vore önskvärt med en lön inom inte alltför lång framtid!)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja, så är det!
SvaraRaderaPrecis så är det, och du - tänk när vi börjar tjäna massor med pengar dessutom - då blir det nästan för bra för att vara sant!
SvaraRadera